2018, livets år

Jag blir alltid lite nostalgisk vid årsskiftet och vill se tillbaka på året som varit och summera upp det.
Och ska jag sammanfatta 2018 så måste det vara med ett “WOW!”, för här har det hänt grejer och året flödar av positiva händelser.

Till att börja med så startade vi året med att köpa oss lägenhet rätt efter årsskiftet.
Vi hade börjat planera och få allt med lån och visioner klart i slutet på 2017, men vi lyckades hitta den här fina lägenheten på i princip första försöket, fick köpa den innan visning för ett pris vi med facit på hand fortfarande är väldigt nöjda med.

Sen packade vi väskan och åkte till Gran Canaria och firade!
Det var jag som hade ett 5 dagars stopp där nere och Andreas följde med och så fick vi oss några dagar minisemester där nere. Årets första tur!

I februari flög vi en hel del tillsammans

Och så var vi en helg i Trysil och åkte skidor, snowboard och hade det allmänt gott med goda vänner.

Och det var väl också den månaden vi kom fram till att vi ville försöka få oss en liten bebis, fjärilar i magen inför hur det skulle gå att göra när båda flög på heltid om varandra, hehe…

Mars var det mest jobb och det bästa då var att Billy fyllde 8år❤️

Påsken låg tidigt och vi jobbade men fick oss någon dag med första vårfeelingen i ett tomt Oslo.

April april, vi tog över nya lägenheten och i slutet av månaden fick vi den stora överraskningen i form av ett positivt graviditetstest!!

Våra scheman och förmodad ägglossning hade inte stämt månaden före och vi hade tröstat oss med att vi ändå inte ville ha barn i slutet av året, tji fick vi, haha…
Där hade vi förklaringen till mina humörsvängningar och dramaqueen tårar när vi monterade möbler!😄

Maj var en festlig månad med Andreas födelsedag som jag ordnat supriseparty till, och så 17:e maj såklart.

Tidigt gravid försökte jag parera mig genom festmånaden utan alkohol, och var ungefär varannan dag på jobbet pga illamående och lite andra graviditetsproblem.
I mitten av månaden klev jag av och slutade flyga. Tack och lov är det ok att gå av när man vill som flygande, och efter ett tidigt ultraljud så gick det upp för mig att jag inte ville riskera något med babyn bara för att vara “duktig“. Tänk om man fått missfall när man var halvvägs på väg till Grekland, jag skulle aldrig förlåta mig själv…
Så där gick jag på långledigt!

Sommaren var ju tidernas bästa med massa sol, bad och sköna dagar.

Vi utökade familjen med lilla Stella, bästa köpet ever!

Och innan hon hämtades hem så var vi två veckor i Alicante med alla barnen, med den norska sommaren som grund så kan jag säga att jag har aldrig blivit så brun som jag var den här sommaren!

Så kom hösten, och jag började bli gravid på riktigt, både synligt och kännbart. Men när temperaturen sänktes så tog vi oss ändå ut på en del toppturer runt om hemma, då det förvånande (eller inte) var bästa medicinen mot en stel kropp.

I september fyllde jag 35år och blev överraskad med både fest, men också en resa till Italien av Andreas.

En vecka med hyrbil som vi styrde från Milano till Rom och upp längs kusten mot Portofino och tillbaka till Milano igen. En massa god mat, många mils sightseeing, sol, bad och härlig tid med världens bästa man!
Där firade vi också vår 3års dag för “first date“, eller vad man ska kalla det när man möttes helt av en slump och här är vi idag?😍

Hösten gick förbi så sakta som det gör när man är höggravid och bara väntar på att nå slutet.

Men det var ändå lite festligheter med Liams 15års dag i november, en helt fantastisk babyshower för mig, och så började julmiddagarna få december att gå!

Julen tillbringades i väntan tider med Andreas familj på Hamar, och precis när jag trodde att vi kanske kunde hålla babyn inne över nyår så blev det plötsligt barn ändå på årets näst sista dag.

Påu nyårsafton tjatade vi oss hem från sjukhuset, jag lockade håret och vi åkte på nyårsfirande hos Linneas mamma, big happy modern family 😄😍🎉

Det var 2018 i en kort version!!
Så mycket fina saker som hänt slag i slag, som jag aldrig trott för 1år sedan.
Det finaste av allt är såklart Oliver, han är vår lilla prick över i:et i familjen ❤️

Jag vet inte riktigt hur 2019 ska kunna hålla jämna steg med 2018, hur kan det vara möjligt?
Men det står mycket spännande på planeringen, jobb och boende är väl de sakerna som blir mest intressant. Det är saker som ska få förändring nu som vi fått Oliver.
Personligen ska jag ju rehaba kroppen efter graviditeten och det blir spännande att se hur lätt det blir när man är 35år, hehe…

1 vecka

Så har en vecka gått förbi, enligt erfarenhet men ändå lika förvånande, med blixtens hastighet!
Att lära känna den här nya lilla familjemedlemen är ett rent nöje, den största lyckan och den värsta oron. Man slängs mellan “Han är så söt att hela världen stannar” och “Han sover så mycket? Han äter så mycket? Nu har han inte ätit på länge? Andas han?”

Men sammanfattningsvis så är han en otroligt nöjd liten baby, nu blir han mer och mer vaken och då ligger han mest och ser sig runt omkring och är galet söt!
Enda gången han blir sur är när han är hungrig, han kräver omedelbar respons när han öppnar munnen, då ska puppen vara inom huggavstånd på 0.5sekunder! Haha…

Nu blir det kvällen här så jag ska uppdatera mer imorgon, men till dess vet ni att jag bara är lite i babybubblan 😉

Förlossningen

Så var det dags att sammanfatta starten av slutet på graviditeten, det var ju väldigt spännande. Först började kroppen flagga med sammandragningar och förvärkar redan veckan innan jul, då gjorde jag lite insatser att få fart på det på traven. Men jul kom och jul gick med ingenting annat än krossade förväntningar och dålig nattsömn.

Så började jag istället känna att det skulle ju vara skönt om han låg kvar till över nyår, för hans egen skull i framtiden. Så då låg jag väldigt lågt, inga längre promenader, ingen konstig mat och benen i kors.

Men på lördag kväll den 29:e så blev jag väldigt illamående efter middagen, sådär så jag undrade om jag kanske skulle bli dålig på riktigt? Riktigt uggen i kroppen och ont i magen. Men vi la oss och såg på film och vid 1 så somnade jag, och vaknade till strax före 2 av att Andreas hade sett klart filmen och höll på att släcka. Men magen gjorde fortsatt ont, kunde det…?
Jag försökte lite avslappnat utan att jaga upp Andreas meddela att jag skulle ta en dusch, men att han gärna fick somna. Men han såg på något sätt genom mig (dusch kl.2 på natten liksom?) och var såklart klarvaken och påklädd när jag duschat klart och fått besked av min kropp att här kunde inte lite varmvatten lura den att lugna ner sig till att slappna av och sova, den tyckte att vi skulle föda barn, på årets näst sista dag med noll sömn på pappan och en timme på mamman.
Perfekt! Haha…

Väl ur duschen så packade jag ihop det sista i väskan, Andreas trampade runt och släppte ut Stella på en promenad så hon skulle klara sig till hundvakten kunde hämta henne på morgonen och jag ringde förlossningen som sa att vi var välkomna när vi ville.
Så vid 3:30 så var vi på sjukhuset, nervösa och adrenalinhöga så det räckte och blev över med energi!

Jag hade klara besked att jag ville ha epidural så tidigt som möjligt och var öppen för all annan smärtstillning i övrigt också, jag ser ingen prestige i att ha ont så bara ge mig allt!!

Så vi fick ett rum, tog de prover och undersökningar man ska, jag fick börja med lustgasen och lagom till den inte klarade att matcha styrkan i värkarna så kom de och satte epidural på mig.
Andreas undrade försiktigt om han kunde få lite i sin finger, som tydligen råkat hamna lite snett i mitt grepp under en värktopp, haha…

Att bli så bedövad att man är bortdomnad är ju liksom världens gåva till kvinnor under förlossning!
Från där så kunde jag vila och samla ny energi inför sista etappen av förlossningen.
Öppningsskedet stannade av lite men det var bara skönt att få en liten extra paus, och det fixade de med dropp för det, och en extra shot i epiduralen. Win win..

Till slut var det dags att krysta, fortfarande fullt bedövad så satte jag igång årets riktiga kraftansträngning, trycka ut en baby ur min kropp!!
Det är rätt teknik och så bara ta i för allt vad man är värd.
Folk tror att det är den värsta parten, och förvisso svider det en del den sista parten, men i jämförelse med öppningsarbetet så tycker jag att det inte är någonting.
Och som sagt, med bedövning easy peezy!
Hjärtljuden gick ner rejält i slutet, det var inget jag fick med mig mer än att Andreas hejade på mig att ta i ännu mer, för honom som såg skärmen och var mer med på barnmorskornas prat sig mellan så var det mer dramatiskt.

Kl.11:02 kom han ut och vi grät ikapp jag, Andreas och Oliver! ❤️
En frisk och pigg liten pojke trots att han haft navelsträngen runt halsen… (usch är bara glad för skandinavisk sjukvård och att allt gick bra!).

Jag är helt blown away över hur fantastisk förlossningen var, jag kände inte en enda gång att det gick mig ur händerna. På de värsta värktopparna så försökte jag fokusera på hur det skulle kännas att ha bebisen på brösten och få krama om och snosa på honom. Den tanken hjälpte bort fokus från smärtan lagom för att fixa ett par nya djupa andetag och så började värken klinga av.
Jag känner mig som jordens superwoman!

Och Andreas hade jag inte klarat mig utan, vilken support. Inte bara att han offrade mig sitt stackars finger, utan han såg till att jag fick i mig att dricka och äta, var nära varje värk och lättade upp stämningen i pauserna.
Han lyfte mig till mer än jag trodde att jag kunde klara av och gjorde det till en än mer positiv upplevelse.

Jag tror att jag med handen på hjärtat kan säga att det här var mitt sista barn, så det var en riktigt 10/10 final🌟

So far so good

Jag skulle bara stolt vilja berätta att jag kom upp och i tid till sjukhuset imorse.
Dock med rejäl support av pappan i familjen…
För natten var lite körig för mig med en hungrig baby som tuttat igång mjölkproduktion som skulle kunna hålla halva Oslos bebisar mätta.
Han äter ofta men ändå är det överfulla lager kvar, det spränger och är lite svårt att hitta en skön sovställning med mina nya kroppsformer, hehe…

Så nu är iallafall PKU utfört, vilket han sov sig genom.
Vikten börjar ticka upp igen efter det obligatoriska lilla droppet dagarna innan mjölken rinner till, så nu väger han 3675 gram.

Nu är vi hemma och han sover gott efter morgonens utflykt, så jag tänkte vila själv också.
Billy och Linnea är mer än nöjda med att få vara ifred med sina ipads utan tjat om att de borde göra något mer aktivt, så då tar vi det väl lugnt med gott samvete helt enkelt. 🙂

Bebisbubblan

Jag är helt förtrollad av vår nya familjemedlem, tredje barnet och fortfarande helt chock-knockad av alla känslor man får för sin nya baby?
Nu har dessutom mjölken börjat rinna till, och i samma takt så rinner tårarna, det är liksom skrivet i sten.
Jag gråter för att Oliver är så fin, för att jag är lycklig, för att jag är trött… Osv. Det är ett enda stort gråtkalas, mest lyckliga tårar, men också en hel del jag inte ens kan förklara varför de kommer, men ut ska de tydligen!

Lilla sötisen sover och äter, och det kan verka som ett enkelt upplägg, men ändå ligger alla rutiner i familjen helt sprängda?
Nu är visserligen amningen något som sker ofta, rätt på pricken en gång per timme, dygnet runt… Men nu har som sagt mjölken runnit till så nu kanske han kan bli mätt en lite längre stund.
Imorgon ska vi vara på sjukhuset kl.9 på morgonen och vi skojar seriöst om att “dygna” för bättre odds att vara ute genom dörren så tidigt, haha…

Annars då?
Jo idag invigde jag att gå en tur med barnvagnen, strålande sol och en kropp som känns relativt oskadd och mycket lättare, det är hur skönt som helst. Tills Billy kom hit och säger “Du är ju fortfarande tjock!?”
Jaja, tillbaka ner på jorden.. Men känslan att kunna röra sig är nog för nu, sen att magen är svullen är ju inte så konstigt. Är väl inte ett organ som ligger där det ska och det är mycket som ska läka där inne.

Stella stackarn drog ju först till med att börja löpa dagen innan Oliver kom, och nu har hon dessutom fått kennelhosta och går runt och hostar som kikhosta.
Som tur är så är hon pigg och inte så allmänpåverkad, och dessutom väldigt glad i att vi tagit hem en bebis till henne! Hon får något dimmigt i blicken runt honom och det är svårt för henne att hon inte får pussa på han, men hon snosar utan att slicka så fort hon får chansen.

Oliver is in da house

30dec 2018 kl.11:02 så kom äntligen Oliver till världen.
3790gram och 53cm lång ren kärlek i form av den sötaste bebisen man kan tänka sig, så lik sin pappa att jag undrar om jag inte ska få någon cred för min inblandning i tillverkningen av honom haha…

Förlossningen var den bästa tänkbara. Jag tänkte sammanfatta den mer i ett eget inlägg, men jag säger bara epidural for the win! Och lustgas!
De gjorde att jag kände att jag hade kontroll under hela tiden, inte en enda gång tänkte jag “Nej det här klarar jag inte, nu åker jag hem“.

Däremot spenderade jag en natt på patienthotellet innan jag fick hemlängtan och bad om att få åka hem. Det är tidigare än de rekommenderar, men han fick en tumme upp av barnläkaren så då tog vi det på eget ansvar och tackade för oss.

Nu ska jag skynda mig att få en power nap innan nästa amning, så jag återkommer snart igen.

Shopping till kidsen

Olivers garderob är milt sagt överfull både av shopping från mig (Andreas får inte så mycket cred där haha) men också väldigt mycket presenter från vänner och familj.
Storlek 50-62 är jag osäker på om han kommer hinna använda allt innan han växt förbi den storleken?

Men jag var ute och shoppade lite till de stora killarna, så då slank det med ett par söta kläder i lite större storlek till honom.
Nu känns ju varje timme som en evighet, men 1-2-3 så är han ett halvår och då kommer jag vara glad att jag hade lite framförhållning!

Som Billy som har en ny storlek på kläder varannan vecka, jag vet inte vad han får för mat i skolan, men han växer som ogräs 😄
Liam verkar äntligen ha stannat av i växt, men då är han ju långt över ett huvud längre än mig och har storlek 43 på skor!?

De stora killarnas inköp ska bli en suprise så de visas inte här, men Olivers kläder tål att visas ❤️

Hur söt tröja med matchande strumpor från Polarn o Pyret 😍

Newbie levererar alltid gulligt!

THE day- 100% gravid

Idag har jag beräknad dag för utsläpp av bebisen, jag är 100% full-laddad så att säga.
Och vi har nyss varit på rutin besök hos vår barnmorska och Andreas undrade vilken tid hon trodde att han ville komma ut idag? Hon hade inte riktigt svar på det… 😄
Vi får väl se, just nu är det inget värre än andra dagar som tyder på att det blir bebis idag.
Jag har ju trott i över en vecka att det är på gång, massa sammandragningar och ont i magen varje dag, men det tar aldrig av i något på riktigt. Så nu har jag lite accepterat läget att det är så här det är, jag har googlat fingrarna blodiga och frågat ut både barnmorskan och ringt förlossningen tidigare i veckan, för att få bekräftat att det är normalt och att det bara är mig det är jobbigt för och att bebisen inte plågas av alla sammandragningar.
Nu har alla sagt att det ÄR så här när man fått flera barn, det finns även teorier om att det är därför de flesta inte vill ha fler än 2-3 barn, för kroppen tacklar det lite dramatiskt, haha…
Så nu tänker jag bara gosa ner mig med min värmekudde, knapra paracet och ta det så lugnt det går. Passande nog så regnar det is ute, bokstavligen, så det blir lätt att motivera en dag i soffan.
Dessutom har ju mellandagsrean dragit igång och jag har redan klickat hem ett par byxor i “motivationsstorlek”, en liten morot och klapp på axeln till mig själv helt enkelt. 😄

Jul-18 over and out

Jag klarade att knipa ihop benen över jul, Oliver ligger fortfarande gott i min mage och vi har haft en riktigt fin jul med Andreas familj, släkt och närmaste i Hamar.

Det här var faktiskt min första riktiga norska jul och det är inte samma saken som jag är van.
Inga köttbullar, ingen Kalle Anka och traditionerna är lite upp och ner helt enkelt.
Men jag har tagit seden dit jag kommer och jag kan meddela att det här kan jag göra om!

Matkoman satt där den skulle med hjälp av gröt på lilla julafton, och pinnekjøtt på julafton. Jag kuppade in rödbetssallad där, men det var mitt enda svenska inslag och enbart för att jag lärt mig av en slump förra året att det gör sig riktigt bra tillsammans.

Idag tackade vi för oss och åkte hem till Oslo igen.
“Borta bra, men egen säng och närmare sjukhuset bäst” sägs det? Hehe…

Paus

Julafton närmar sig med stormsteg och jag har satt vräkningen av bebisen ut ur min mage på paus. För har det inte passat honom att komma ut denna veckan med alla förvärkar, undersökning och utförande av diverse seriösa hemmaförsök att få honom ut så kan det kvitta!
Nu kan han gott stanna där inne fram till mitten av nästa vecka, eller helst över nyår också för sin egen skull.

Så nu har vi packat bilen full av julklappar och styr upp till svärmor för julfirande under kommande dagar.
Jag tänker ligga med rumpan högt och tröstäta julgott, jag tänker dra gravidkortet till det yttersta nu, haha…